Gårdagen, Nuet, Framtiden

Det är inte långt kvar och jag börjar oroa mig för att jag inte vad som händer med mina känslor. Av allting måste känslorna vara det mest krångliga, knepiga, kluriga att försöka begripa sig på.
Ena stunden känns det som om hjärtat ska brista, för att denna tid aldrig kommer tillbaka. Det är slut nu.
Nästa stund känner jag mig hoppfull, glad och lättad över att livet fortsätter och att jag inte behöver sitta fast i den här skiten längre.

Herrejösses, vad ska man gå efter? Vilken känsla ska man tro på? Jag blir galen. Ibland vill jag bara gråta, skrika, hoppa, dansa, sjunga halsen hes och svära tusen ggr om och önska att jag hade tourettes så jag får en ursäkt för att göra det.. Men varför? varför kan jag inte vara sansad? Varför kan jag inte bestämma över mina känslor. Det kan bara sluta i katastrof. Mitt hjärta och jag hamnar allt för ofta i bråk. Vi är nästan alltid osams.
Vad är meningen med att bli så förvirrad? Jag har så svårt med att bara vara mig själv, när det är så mycket med mig som styr åt flera olika riktningar. Varför kan jag inte bara få ett speciellt märke som symboliserar mig. Jag behöver veta hur jag är, hur andra ser mig, vad mitt kännetecken är!

Annars slutar det bara i att jag fortsätter låtsas och vara den där udda personen som jag tycks ha byggt upp omedvetet.
Snälla, säg mig! Hur ser du mig?
Here we are again. But this time with another person. You.

I try to forget, i try to close my eyes
i try to live in this moment
i try to be myself
i try to look beyond you
i try to erase the past
i try to be happy
i try so hard, but nothing seems to work.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0