Jag gillar inte att tiden går så snabbt. Det känn som den alltid finns där när man inte behöver någon tid och tvärtom.
 Time waits for no man.

Jag erkänner. Jag är jämt rädd. Hela tiden (bra ordval) är jag rädd för tiden. Och jag tror inte jag kan hjälpa det. Jag tror inte det kan försvinna. Rädslan för att missa något eller någon. Rädslan för att inte ha levt ut sina ensamma sekunder till max. Rädslan för att aldrig vara riktigt framme. Det känns så. Som om jag strävar efter dörrhandtaget men jag når det inte. Jag gräver med fingrarna men når inte hela vägen fram. Det är något som saknas. Som ska fylla igen det där mellanrummet. Jag är aldrig riktigt där. Konstigt att vara rädd för det va?
Självklart kan man inte leva utan rädsla. vad skulle det vara för ett liv isåfall? Alla har något man är rädd för. Rädsla är något självklart i våra liv. Annars skulle det väl kännas tomt.
Vad finns det mer? Förut trodde jag att krokodiler var min största rädsla, sedan var det hajar och efter det broar. Men allt det där betyder ju ingenting. Vad betyder en haj när man aldrig har varit nära en någon gång? Vad betyder en bro när man vet att den är stabil och håller en uppe. Det är inte därför man är rädd. Man är rädd för att man tror på sina tankar. Man inbillar sig att det är så.
Men det är en sak att tro på våra tankar och en annan att tro på verkligheten.
Tankarna är ju bara en illusion. Verkligheten är ett faktum.

Därför känns det jobbigt att vara i en situation när man inte kan rädda sig själv från sin rädsla. Den finns. Den är äkta. Den händer. Den drabbar oss. Den syns inte, men den känns. Den väger ingenting, men den tynger ner oss.
Den finns där, är hela tiden närvarande. Fastän den inte har kommit än. Man väntar, den kommer närmare.
Man flyr från den, men blir förr eller senare hittad.

Ingen har lyckats övervinna den, ingen. Är det därför jag är rädd?

Kanske hör de ihop. Mina två största farhågor. Tillsammans blir de ännu starkare. Ännu mäktigare. Ännu verkligare. Och ännu mer påtaglig. Kanske.