Crossroads

Ligger för närvarande i sängen, where the magic happens. The magic being me writing a post for this blog. Det var ju ett tag sedan. Och eftersom jag har påsklov och solen skiner tänkte jag sitta inomhus med min laptop och uppdatera mig. 
Nädå. Jag ska självfallet kasta mig ut så snart det är möjligt. Jag väntar bara på att min mage ska smälta all ugnsbakad gröt jag proppade i mig till frukost. Det var inte nådigt ska jag berätta. Jag är på gränsen till uppblåst ballong just nu, men hur ska en kunna veta sådant på förhand? Som tur är blir jag sällan illamående av mat (hälsosam mat that is). Hade jag ätit ugnsbakade ostbågar med gelehallon hade jag förmodligen spytt upp mina inälvor vid det här laget. Men så bra att bara tanken på en sådan frukost får mig att bli grön.
 
Mina ärenden idag kan sammanfattas till CV-donering till dem som kan tänkas vilja ha mig i sommar (och gärna i höst också för den delen). Jag har bestämt mig för att pausa plugget under en tid för att kunna jaga drömmen att få volontära i ett exotiskt land. Inte sällan fastnar en ju i svennebubblan och glömmer bort att det finns en värld utanför denna. Dessutom vill jag så gärna bidra med en extra hand vad gäller bevaring av vilda (och möjligtvis utrotningshotade) djur eller naturens ovärderliga ekosystem. Att få chansen att göra något praktiskt och inte bara lyssna till dystra scenarios i skolbänken. I'm dying for it.
Utbilidningen kommer finnas kvar när jag återvänder så jag behöver inte oroa mig för att gå miste om två år på lärosätet. The only problem is... mina föräldrar. Som vanligt väljer de att uppträda som ärkefiender i pjäsen om mitt yrkesval. Jag borde ha lärt mig efter alla dessa draman att det inte går att lita på deras stöd. Min "speciella" framtidsplan är något som skrämmer dem till vettet eftersom det förväntas av mig att gå nedför den sedvanliga utbildningsstigen, på vilken du finner redan utstakade vägvisningar till framgång.
 
Fyfan vad jag är trött på normalt. På att manipuleras till att tro vad som är bäst för mig. Det ska kännas lite läskigt när en går emot strömmen, det är till och med ganska spännande att inte veta var de beslut jag tar mynnar ut i. Om jag kommer att misslyckas och hata mig själv för att jag inte lydde spelreglerna. Det är ju en stor del av det hela med att ta risker - omöjligheten att förutspå om det blir pannkaka av allt. (Hmm, varför säger vi förresten pannkaka, det som är så gott?)
 
Min poäng är att det inte är trots vetskapen att jag kan misslyckas som jag tar det här beslutet. Det är på grund av att jag inte vet vad som kommer att hända (och förstås att det som sagt är min dröm). Jag vill inte bara leva säkert. Jag vill uppleva spänning, utforska okända spår och känna mina hjärtslag i halsgropen. 
Utmaningar växer vi mest av. Det är så det är. 
 
Men okej, kanske är det ändå en gnutta nyttigt att bli motarbetad av äldre människor som tror sig veta allt. Då får jag plötsligt ett uppdrag att bevisa motsatsen. Det enda jag önskar är att bli visad lite respekt för mina mål i livet. De är mina guldklimpar och självklart sårar det mig att min egen familj verkar se ner på dem. Skulle det skada dem att försöka förstå sig på visioner som skiljer sig från deras egna?
 
In the djungle, the mighty djungle...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0