Det finns så mycket jag bara vill säga och få ur mitt system, men ack så lite tid att göra det på. Jag förstår inte hur jag inte ens kan ha någon tid till att överföra mina känslor i ord på en dator. Det måste väl ändå vara det mest effektiva och snabbaste sättet att bli av med sina tankar. Och jag kan bara inte offra ynka 10 min för det ändamålet. Jag skulle säkert kunna prestera mycket bättre dessutom om jag slapp ha alla dessa funderingar som äter upp min närvaro tills dess att jag inte kan fokusera på annat...

Varför kan jag inte bara stänga av den delen av min hjärna när jag vill och slippa bli störd hela tiden?!

Filosofiprov är på ingång och jag har säkert ett hundra papper att ta itu med. Stress på hög nivå, kunde inte läraren organiserat det lite bättre undrar jag. Här måste jag verkligen sätta mig in i filosofiska tankesätt för att förstå blott ett litet ord. Och då krävs det att sudda ut allt annat som tar upp plats i min skalle, om det ska bli möjligt att sätta dessa jävliga begrepp i ett korrekt sammanhang. Livet är allt plågsamt ibland. 

Harmoni. Kommer jag någonsin uppnå harmoni i huset där jag bor?
Jag råkade bränna fisken idag när jag skulle laga maten och trodde inte det skulle spela någon större roll, eftersom det ändå är en slags dygd att jag ens tar åt mig matlagningsuppdrag åt familjen en ledig lördag. Men tydligen räckte inte min vilja, utan pappa var tvungen att bedöma mitt mentala psyke för att försöka analysera situationen och resultatet blev att han helt och hållet uteslöt den enkla anledningen att jag helt enkelt bara kunde ha varit för upptagen med att kolla på MTV för att komma ihåg vad mamma hade sagt om fisken i ugnen.
Vidare blev min mamma (neurotisk som hon är) nästintill hysterisk när hon fick veta hur "deprimerad" jag måste vara för att försumma något så heligt som en maträtt, när varken hon eller pappa förstår att det enda som faktiskt får mig att gränsa till ett sjukligt tillstånd är deras egna!

Det är bortom mitt förstånd hur man kan orka vara så aggressiv och fixerad vid detaljer som min far är. Och det är ännu mer obegripligt hur man som mamma inte ens kan förstå de mest grundliga orsakerna till sin dotters beteende och vad som verkligen triggar igång hennes stress och efterföljande nedstämdhet.

Nu vill jag bara dunka mitt huvud åtskilliga gånger in i väggen, för att undvika att bli galen. Och då är det inte någon bränd fisk som ger upphov till min önskan...