Det känns som att jag kvävs i mitt eget hus. Av mina egna föräldrar. Jag kan för allt i världen inte göra mig förstådd. Det är samma visa om och om igen. Varför kan ingenting bli annorlunda? Varför måste jag ständigt befinna mig i en situation med en aggressiv och outhärdlig pappa och en besatt mamma?
Jag kan inte sluta tänka på hur lugnt och skönt mina kompisar måste ha det, med deras normalt fungerande föräldrar, utan massa gräl och missförstånd och tjat och humörsvängningar.
Det är verkligen olidligt! Inte en enda sekund kan passera utan att jag påminns om vilket helvete jag sitter fast i.
Det går fan inte att beskriva! Jag vet att jag inte borde jämföra med folk som har det bättre. Jag borde göra precis tvärtom.
Men det är liiiiiiite svårt när man har världens sämsta självkänsla och inte kan sluta klandra en själv för hur dåligt man har det i hemmet. Samtidigt gör detta att jag klandrar min familj också, för allt det fysiskt och psykiskt dåliga som har hänt mig.
Jag vill bara fly härifrån, till en bättre värld, där någon förstår mig...

There is no solution.
I can't find the answer.
I can't make it alright.
I'm stuck.
There is no way out.
There is no solution.