Imorgon reser jag iväg. Tänker inte säga vart dock. Måste ju upprätthålla min hemliga fasad. Men tror det blir roligare så här också. Då kanske folk får för sig att resemålet ligger i Asien eller någon annan cool kontinent. Och jag vill ju inte förstöra den bilden för er. Den kan ju vara sann ;)

Men jag tänker egentligen inte blogga massa om min resa. Utan snarare det som sker innan jag far iväg. Idag ska jag nämligen hinna med otroligt många saker på mitt schema (iaf jämfört med mina tidigare sysselsättningar som har varit lika med noll) Så det är viktigt att jag håller ett bra tempo, utan att distraheras av annat, eller bli för stressad. Den balansen har alltid varit en utmaning för mig. Antingen bryter jag ihop av pressen eller så lägger jag allt för mycket tid på oväsentligen saker (vid t.ex datorn som nu). Hur som helst slutar båda saker alltid med att jag inte orkar göra det som jag planerat. MEN det finns ju vissa undantag. Som idag. 

Om jag lyckas hålla mig fokuserad, kan det hända att jag hinner med alla mina ärenden. Tyvärr är jag ganska ostabil från och till när det gäller det sociala livet, vilket det är meningen att jag ska blanda mig in i idag. Om jag gör det, är det inte säkert att jag förblir koncentrerad på mina viktiga sysslor. Och om jag inte gör det, blir både mina kompisar och jag själv besviken. Ni förstår, i min värld, i mitt huvud, i mina tankar är allting väldigt känsligt. Jag kan inte gör minsta lilla misstag, utan att behöva överanalysera det efteråt. Det är så det fungerar. Jag är en ytterst osäker människa, litar inte på många (allra minst på mig själv) och på grund av det sitter jag här nu, handlingsförlamad. För jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är inte ärlig mot mina vänner. Jag vet att jag borde vara det. Jag menar, vänskap är ju trots allt baserat på ärlighet. Den riktiga sorten i varje fall. Och jag har inte fått uppleva den varan på väldigt lång tid, så jag vet inte hur jag ska behandla den rätt.

Jag vill ju vara ärlig. Det är klart. Men jag kan inte hjälpa att jag har skruvat fast en spärr efter alla ärr på själen, som sätter stopp när jag försöker vara mig själv. En spärr som hindrar munnen ifrån att öppna sig. Som hindrar orden från att komma ut. Det är ganska så frustrerande, kan ni nog förstå.

Äsch, jag tror jag ska sluta där. Hade bara massa tankar i skallen, som jag ville bli av med.