Som att kastas ut bland framtida minnen

Helt plötsligt är det dagen innan skolan börjar igen (för sista gången) efter ett sommarlov. Och jag känner de där välkända fjärilarna i magen som pirrar och har sig.
Det är på ett sätt väldigt irriterande, men även roligt att upptäcka att de fortfarande finns kvar då jag har återgått till skolan så pass många gånger tidigare.
Nya förväntningar, nya kurser, nya lärare, ny årskurs. Det måste ju vara därför som jag känner fjärilar. Allt det som är nytt brukar alltid ha en besynnerlig verkan på mitt inre. En slags skräckblandad förtjusning antar jag.
Jag blir både glad och sorgsen, nervös och uppspelt, deppig och taggad på samma gång. Inte konstigt att min kropp blir helt förvirrad som följd och startar ett uppror. Det som jag upplever som tusen fjärilar i magen.

Jag har bestämt mig för att omfamna den nya skolstarten med en positiv inställning. Inget blir bättre av att man bara surar och fokuserar på det negativa. Istället kan man omvandla den energin till något man kan ha nytta av - som att glädja andra människor = glädja sig själv, eller göra ett bra intryck på lärarna så att de känner sig manade att vilja lära en saker. Kanske går det t.o.m att börja putsa upp sina betyg redan den första veckan.
Viktigt är dock att man inte tar sig vatten över huvudet eller sliter ut sig totalt bara för att man tror man kan starta bilen i 180 km/h efter ett par månaders vila. Riktigt så enkelt är det ju inte.
Kroppen måste kunna ställa om sig först och leta upp vanan man hade att gå till skolan och ta in fakta i skallen, som försvann ur sikte sekunden man fick sommarlov.

Men jag kan trots allt inte bärga mig! Jag älskar verkligen den där bitterljuva känslan man får av att återvända till något bekant som rör upp både kära och jobbiga minnen.
Man slits mellan flera känslor på en gång och bara är överallt. En stark känsla av att man lever försöker jag nog förmedla fram i min beskrivning. Och vilken känsla sen...

Vi får väl se om jag lyckas få någon sömn inatt, nu när jag har alla dessa tankar som springer kapplöpning med varandra. Det är ett enda virrvarr ska jag säga er. Men det är lite mysigt att vara så där lagom trött och hängig på morgonen första dagen. Som en liten påminnelse igen att så här har det varit förr.
Hur som helst ska jag väl försöka lägga mig i god tid i varje fall och läsa en bok för att varva ner och komma in i tröttstadiet. Då ska det väl gå vägen.

God natt bloggen!

~ Secret Santa ~


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0