Nu är de igång igen...

Jag vaknade tidigt till ljudet av röster nerifrån. De var dämpade och lite avlägsna men av tonfallet att dömma förstod jag att de bråkade. Om vad visste jag inte än. När jag sedan uppfattade ord som dammsuga och hjälp visste jag vad som hade triggat igång de. Mamma nämnde förut till mig att hon ville anställa städhjälp här hemma för att underlätta arbetet för pappa och henne. Jag förstod henne faktiskt. Men lösningen skulle även orsaka nya problem. Det här med pengar är en väldigt svag punkt för pappa. Jag tror inte han vill erkänna att han är en man som är beroende av hjälp, eftersom det på något sätt skulle sänka hans värdighet som man och få honom känna sig otillräcklig. Han är alldeles för stolt för att visa sig "besegrad".

Jag blev inte direkt chockad när jag hörde de nere i köket, för jag vet ju att de sällan kommer överens med varandra, de har för olika synpunkter på allting och båda är väldigt envisa, speciellt mamma som aldrig tycks kunna förlora en fight. Dessutom har jag bevittnat flera andra bråk tidigare, så det var ingen nyhet.
Jag var mest orolig för att min syrra skulle bryta ihop och börja gråta, för hon är väldigt känslig när det gäller gräl mellan mamma och pappa.

En stund låg jag tyst i sängen och försökte mig till att läsa en bok, men deras privatliv tog sin väg in genom min dörr ändå, så att det blev omöjligt att ignorera. Jag bestämde mig för att gå ner och göra mig frukost så skulle dem kanske inse att jag var vaken och hade hört dem bråka. Men det tycks inte ha någon påverkan på mina päron, tråkigt nog. De glömmer att det är oerhört jobbigt för deras barn att lyssna på när de grälar.

Jag önskade bara att de kunde göra upp till sist vem som skulle få vinna, när mamma plötsligt drog äktenskaps-kortet. Du vet det där när hon "hotar" med att pappa måste välja mellan  henne och något annat. Hon vågade t.o.m föra skilsmässa på tal, vilket gjorde att jag för första gången hajade till lite. Tänka sig att mamma inte drar sig för något, det känns ganska dumt och riskfyllt. Pappa känner sig ofta besvärad i den situationen och vet inte vad han ska säga riktigt. Men han borde trots allt veta (efter alla dessa år) hur mamma fungerar. Han borde kunna lirka henne till förstånd, men jag tror att han inte orkade göra det denna gång. Han var för trött för att bry sig på allvar.

Jag fick också nog och satte på teven för att sysselsätta mig med ngt. Men det funkade ju självklart inte när pappa kom in med dammsugaren och aggressivt började städa vardagsrummet. Så jag flydde upp på mitt rum och nu sitter jag här för att frigöra lite av mina känslor. Det är inte så bra att trycka undan de anser jag.

Ibland tänker jag ändå att skilsmässa vore det bästa för oss alla. Mamma och pappa är för olika och de borde ha insett det mycket tidigare. Men något hindrar de från att faktiskt ta det steget. Det kan vara att de inte vill såra oss barn, eller att pengarna är ett stort problem när man ska dela upp alla tillhörigheter och skaffa ny bostad. Kanske vill de inte bli det stora samtalsämnet bland alla vi känner. Det finns många teorier.
Men sedan när stormen har lagt sig och de har kommit till ngn sorts komprimiss eller bara avslutat bråket utan några resultat, tänker jag för mig själv att allt kommer gå tillbaka till det normala och att de förmodligen aldrig kommer att skiljas, att det har varit de två så länge - varför skulle det plötsligt ta slut nu?
Ända tills nästa stora gräl såklart. Då blir jag lika säker på att jag vill ha de skilda.

Tills dess återstår bara väntan, i form av en tickande bombinställd klocka...