Osäker
Min historia har ju varit som sådan att vissa företeelser in the past har gett upphov till en ganska omfattande social fobi och konflikträdsla i nuet. Jag undviker att göra någon förbannad (om det inte gäller min familj) så långt det går. Råkar jag kliva på någons tår blir jag genast rädd, underlägsen och liten. Jag blir påmind om skammen från förr och föredrar att genast bara släta över situationen.
Dock inser jag att det inte är den bästa lösningen. Hur ska jag i framtiden kunna hantera rädslor och konflikter om jag hela tiden bara försvagar mig själv för att undvika att riskera att någon tycker illa om mig. Det håller inte i längden. Jag kommer knappast växa mig starkare eller lära mig att stå på mig själv om jag fortsätter med detta beteende. Folk förstår att jag inte har någon ryggrad och kan lätt göra sig löjliga över mig utan att jag vågar säga ifrån. Är det så det ska vara?
Grejjen var den att min kompis och jag valde att samarbeta ihop under ett projektarbete, vilket vi sedan innan insett att vi inte borde ha gjort eftersom vi har så olika arbetsformer och tänkande. Hon är praktisk, jag är teoretisk - visst det kan funka, vi kanske skulle kunnat komplettera varandra på ett bra sätt. MEN inte när vi arbetar i så pass olika tempon. Jag har redan lagt lite skuld på mig själv för att jag varit ganska slapp och inte planerat särskilt väl. Det är jag medveten om och bara det gör det jobbigt när jag ser hur snabbt min kompis gör sina saker i god tid. Hon kanske inte gör dem lite genomtänkta som jag måste dock medges. Jag får en känsla av att hon också känner en rädsla, fast för att inte hinna göra saker i tid och därför måste hon ha dem klara så snart som möjligt trots att detta påverkar resultatet negativt.
Jag är ganska seg i mitt pluggande, tar tid på mig osv. vilket funkar dåligt på grund av min ömtålighet för stress och prestationsångest. Men å andra sidan lägger jag ner väldigt mycket tanke och omsorg på mitt arbete vilket jag anser är en bra egenskap i grund och botten. Jag är duktig på att analysera mycket. Sedan kanske det sliter på min kropp och mitt välmående om jag inte hinner slutföra arbetet i tid. Och jag vet om det.
Så när min kompis påpekade, nästan krävde, idag att jag bör hinna klart de sista sakerna snarast så att inte hon får motta allt skit (ifall den ens uppstår) under lärarens bedömningar för att jag inte har gjort min del, tog jag väldigt illa åt mig. Dels pga min känslighet. Dels för att hon uttryckte sig så föraktfullt. Jag kanske upplever sådant mycket värre än vad det är, men det kändes verkligen som en pik åt mitt håll. För det första känns det som att jag får göra allt det svåra i projektet. Det enda hon behöver bry sig om egentligen är att redigera några bilder så att de blir snygga och komponera en övergripande design på ett fåtal sidor i vår slutprodukt, vilket ärligt talat är både roligt och urlätt. Däremot måste jag åta mig allt grovjobb med att utforma språk, ordformuleringar mm. på samtliga sidor i slutprodukten. Hon är helt enkelt inte lika duktig på sådant, så det överlät hon till mig, vilket jag accepterade i början för jag ville också att resultatet skulle bli bra. Så svårighetsgraden spär naturligtvis på följden att det tillsammans med min arbetstakt går långsamt.
För det andra kan hon inte begära att jag ska vara någon slags slavmus bara för att hon gör sina saker veckor i förväg. Jag har ett annat pluggschema som vanligtvis funkar för mig, men när jag arbetar i par med henne så blir det jävligt ojämnt. Jag känner extra press nu bara för att hon har uttalat det uppenbara i ett par fientliga rader gentemot mig.
Tyvärr är dessa tankar och ord i bloggen saker jag sällan vågar säga i verkliga livet. Jag är en mes när det gäller att "riskera" sin vänskap för min egen skull...
Nu kan jag inte fortsätta längre. prov imorn..
Hälsa och välmående
Men om nuet bara innehåller massa skit måste man ju ha någon gyllene tid i bagaget att minnas och ta tillbaka i tankarna to make it through helt enkelt.
Jag saknar lite hur min kropp såg ut. Ska jag vara ärlig (och det är väl ändå tanken med den här bloggen) så blir jag lätt deprimerad när jag kommer ihåg hur fin och platt mage jag en gång hade. Och hur jag inte behövde skämmas för att mina love handles skulle göra alla kläder osmickrande. Jag behövde inte heller bekymra mig så mycket om vilka kläder jag köpte, för jag visste att mer eller mindre allt skulle passa kroppsmässigt.
Nu kan jag inte ha samma jeans en längre tid innan jag hela tiden måste dra upp dem när de börjar sätta sig för lågt ner på höften igen.
Folk kanske skulle säga att jag har fina kurvor trots allt, men själv känns det bara hemskt när jag upptäcker hur mycket jag har börjat jämföra mig med alla mina smala kompisar. När jag är den enda med breda lår och fett över jeanskanten, så känns det inte så värst kul. Jag har t.o.m blivit ängslig under lunchen när jag inte är mätt fast de andra är det och jag vill ta mer mat. Jag gör ju det till slut, men jag kan inte sluta tänka på hur de ser på mig varje gång jag reser mig för att hämta portion nummer 2.
Sedan tycker jag faktiskt inte att jag äter särskilt mycket i jämförelse med hur lite de verkar stoppa i sig. Och det säger jag inte bara av avundsjuka. Jag trodde att man skulle kunna känna sig trygg att äta massor om man var smal. Kanske har de små magsäckar, men om så inte är fallet - hur står de då ut med hungern som för mig kommer bara en timme eller så efteråt?
Jag ser på min mamma och tänker ofta att jag borde göra mer för att inte bli som henne utseendemässigt när jag blir stor. Jag vet att det är flera faktorer som väger in och jag kan trots allt inte bestämma nu hur jag ska se ut i vuxen ålder. Föder man barn och har ett stressigt liv kommer det ändå bli svårt senare.
Men jag tänker ändå att jag skulle kunna förändra mina matvanor redan nu som en förebyggande faktor för att minska risken att bli beroende av socker och sådant hela livet.
Det blir ju en ganska svår utmaning med mamma som bakar bullar, pajer och andra kakor för jämnan, men sedan har jag ju en fader också som verkligen förespråker hälsan själv. Hans cyklar till jobbet och äter mycket frukt och föredömer potatis. Ibland känns det också som att han faktiskt dömer mig när jag gräver i kylskåpet eller tar en till portion mat. Jag är rädd att han ska se mamma i mig, för det är lite hennes beteende som jag anammar. Men det är dumt att bry sig om sånt. Det borde inte ens existera i mina tankar. Det är ju min familj, behöver jag vara "rädd" för deras åsikter?
Anyway, mitt mål är iaf att minska på sockret, äta mer stabila maträtter långsamt och känna varje tugga så det mättar, ta en eller två frukter när hungern sätter in och fortsätta med träningen på friskis som jag har satt igång med :) Kanske att jag belönar mig själv vid veckoslutet med chips, ngn efterrätt eller så. Men då krävs det att jag är duktig.
Så när jag nu har skrivit detta inlägg hoppas jag att det fungerar som en motivation som kan peppa mig att nå mitt mål!
This is new
Jag är inne på min tredje månad av den sista vårterminen av skolan!! Det är ganska häftigt, fastän jag förmodligen kommer att få uppleva fler skolterminer i framtiden, men inte av denna typ. Då väljer jag min utbildning och tar mer ansvar och har förhoppingsvis mycket roligare och bättre lärare :D Det blir till att se om jag väljer för att söka in i höst eller vår för jag pallar nog inte sabbatsår, vad fan ska man hitta på egentligen? Om man är så rastlös och otålig som jag är det no point med att inte göra någonting om dagarna. Att resa är ju totalt utesluten; lika pank som en råtta. Att jobba känns lika långt borta, jag vill gärna ta något ströjobb men det känns jobbigt att ge sig ut i den världen redan nu..
Nu borde jag faktiskt packa inför imorgon! Vi ska på klassresa mot UPPSALA hehe.. Jag är ganska taggad faktiskt, känns kuligare än att bara sitta i skolbänken, så jippi!
Tjolahopp!
Happenings
Sedan känns det som om jag hela tiden köper samma klappar år efter år. Men det kanke bara är min släkt som är dålig på att önska sig nya roliga saker...
Hur som helst ska jag nu försöka slå in paketen som ännu inte är inslagna av affären. Men tejpen verkar vara spårlöst försvunnen :O Å detta får inte hända dan före doppare-dan !!
Kanske tar mig en till bulle då..
Lalala
Just nu känns det ju som om jag vill explodera, eller åtminstone slippa ta hand om allt plugg jag har. Men det känns säkert mycket mer än vad det är. Jag har en tendens att uppfatta jobbiga saker mycket mer... ja jobbiga. Det har nog mycket med prestationsångest att göra. Jag bli aldrig nöjd med vad jag åstadkommer och därför vill jag inte ens ta tag i det, för jag vet hur besviken jag kommer att bli på mig själv.
Önskar att jag inte hade så stora krav jämt...
Men jag tycker fortfarande det är alldeles för mycket arbete vi får, för att vara den sista veckan innan jullovet, att ha matteprov, samhällsredovisning i något jobbigt ämne, svenska krönika om alkohol och en religionsuppsats inom kristendomen... Jag drunknar i allt ansvar jag tvingas ta på mig...
Men nu tänkte jag sätta på lite härlig julmusik så kanske jag bli lite piggare på några mattetal! Wish me luck!
Ännu mer skit
Jag fattar inte. Var det endast mina förväntningar på trean som avgjorde att jag uppfattade denna termin så helvetisk? Eller ligger det något i att folk glömmer eller medvetet struntar i att förvarna gymnasieelever om att trean är värst. Tänker dem: "Vi försköner trean rejält så att de inte känner för att ge upp redan under tvåan"?
Det kanske bara är jag som är superkänslig och inte hanterar stress särskilt bra. Om du inte kallar att vrida sig likt en galning på golvet, gråta obehärskat, slänga saker och skrika i kuddar som normalt beteende. Det gör iaf inte jag. Men det är inte ofta som skolan är villiga att göra något åt saken. Deras åsikt verkar vara att det är mitt bekymmer om jag får en psykisk störning till följd av deras obönhörliga system.
Jag får bokstavligen talat inte någon tid över för att andas. Astmabarn som jag är måste jag hämta ut mediciner regelbundet men på sistone har ju skolan (och bristen av pengar måste medges) stått i vägen för dessa planer, så de senaste dagarna har jag fått kämpa lite extra med andningen.
Det är bara så sjukt att jag måste stå ut med det här. Jag kan ju inte be någon att göra det åt mig och klagar man hos någon lärare får inte mycket mer än bara en suck och en uppmaning om att planera bättre tillbaka. Jag är så trött på deras attityder! De verkar tro att jag faktiskt vill komma till dem och be på mina bara knän om att flytta upp datumet på ett prov eller en inlämning. Men då har jag lite fräscha nyheter att komma med: Jag vill inte! Det står inte direkt högst upp på min önskelista att behöva vädja till lärares ej existerande välvilja. Det är inte heller så att jag inte har försökt fundera ut hur jag skulle kunna lägga upp plugget smartare. Flera. Hundra. Gånger.
Men som sagt. Det går inte att komma ifrån. Jag bara önskar att någon hade berättat för mig hur jävlig trean faktiskt var, så jag åtminstone slapp denna oväntade press, som jag kunde ha laddat upp någorlunda inför under sommaren som var.
Sedan ska man hålla på och tänka på massa andra saker också. Vidare utbildning eller sabbatsår. Ord som får mina öron att blöda för jag vill inte tänka på vad som händer i framtiden. Jag vill bara stanna i nuvarande ålder - minus all skola. Det skulle vara paradiset för mig.
Skolan tog min själ
Efter en rätt ut sagt helvetisk vecka så är det äntligen helg. Då får jag lov att andas ut en hel kväll åtminstone, innan jag måste återuppta skolarbete. Jag har ju inte uppdaterat på ett tag, men jag kanske borde informera dig om att det har varit en hel del press på sistone.
Från att ha gått från typ inget plugg och flera timmar framför teven etc. så blev jag tvungen att göra en helomvändning av min vardag och verkligen använda tiden hemma åt skolan. Någon gång blir det väl ändå dags att göra detta, så jag antar att det var lika bra... Men det har inte varit lätt alls.
Jag är seriöst inte van vid att lägga ner så mycket kraft på skolan, men jag var ju så illa tvungen. Och ändå räckte inte detta.
Jag har stressat upp mig som en galning, tagit en dag från skolan för att vara hemma och skriva redovisningar, verkligen pressat mig själv till resultat och ÄNDÅ var det inte tillräckligt.
Jag förstår inte! Jag fick aldrig någon förvarning om att trean i gymnasiet skulle vara så jävla jobbig! Ämne på ämne på ämne; allting klart på en och samma vecka. Hur tänker lärarna?! Kommunicerar dem ens med varandra? Fattar dem inte att man inte kan arbeta hur mycket som helst utan att kroppen lägger av och man kanske faller ihop eller något liknande? Fattar dem inte att man inte kan lägga ner sin energi på tre olika saker samtidigt: resultatet blir ju bara halvdant på samtliga då!
Jag blir så frustrerad för jag känner mig så hjälplös. Det finns inget jag kan göra åt saken. Alla kommer ändå bara säga åt mig att hålla ut, bita ihop och kämpa mig igenom det sista året. Sånt vet jag redan och det har jag ingen nytta av!
Denna veckan hade jag...
- SAM-redovisning om maskrosbarn: Inte klar!
- Naturkunskap och Svenska C tal: Hyfsat klar.
- Redovisning om filmanalys: Klar med nöd och näppe.
- Projektarbetsdag på dagis med ett eget upplägg: Klart, men med brister.
Så du kanske märker hur mycket krav som ställs på dagens gymnasieelever. Och det är inte okej! I can only talk for myself, eftersom andra kanske inte är lika känsliga för stress som jag är: Men jag höll nästan på att dö av prestationsångest!
Det känns som att jag kvävs. Jag vet att nästa vecka säkert kommer att bli lika jobbig. Och veckan därefter! Det tar aldrig slut... Tur att man iaf har en del vänner som känner likadant och som kan lida tillsammans med en <3
Grattis Jävla Fars Dag
Det är ju fars dag idag, det har väl ingen lyckats undgå. Och min familj, som är den mest konservativa på hela jordklotet (de skulle självklart förneka detta) har aldrig kunnat göra saker annorlunda än vad traditionen säger. Därför upplever jag att jag knappt får något utrymme att andas när min kära mor kräver att jag genast grattar min stackars fader, fast de mycket väl vet om att jag alltid velat göra saker på mitt sätt och att det inte direkt hjälper att de ger mig skuldkänslor eller säger åt mig vad jag ska göra - alla bra föräldrar vet ju att det bara ger motsatt effekt på barnen!
Samtidigt har jag (som alltid) skolarbete upp till axlarna, så att jag nästan drunknar i dem, MEN jag tar mig ändå tid att göra ett fint kort och gå ner till ica och köpa en bit choklad (observera som sagt att jag själv gjorde kortet och att jag själv gick ner till ica - de andra köper alltid kort och tar bussen: Vem är det då som är lat och oengagerad?)
Dessa fina presenterska jag ge till pappa vid middagen. Det är så jag föredrar att göra saker, eftersom jag inte är särskilt pigg på att vara glad och konversera kl 8 en helgmorgon.
Och ändå räcker inte detta. Jag förväntas göra allting på deras sätt, fastän det inte är ofta som dem hjälper mig på rätt sätt när jag ber om det!
ARGHHH!! Nu sitter dem där nere och är alla sura på mig... Varför ska dem alltid göra så stor grejj av det hela?!!??!?!
Nu har jag slösat min extremt dyrbara tid på att skriva blogginlägg istället för att arbeta, hoppas de är jävligt nöjda nu..
Insikter
Jag tänker hedra mina sår, inte slicka dem.
Varför skulle det vara mer synd om mig? Förvisso har jag haft det väldigt tufft under majoriteten av min ungdom. Men är det skäl nog att betrakta mig själv som en svag individ? Var det inte för det mesta yttre faktorer som bidrog till mina nederlag och drog ner min själ i smutsen?
Varför ska tillfälligheter och slumpen avgöra vilken personlighet jag besitter? Jag har ju alltid varit samma människa, trots vissa förändringar i livet. Visst kan jag ha mognat med tiden och utvecklat mina förmågor eller mina brister för den delen, men varför skulle den jag är ha påverkats av detta?
Jag förstår inte. Varför har jag varit så omedveten om min felaktiga bild av mig själv? Varför har jag trott mig vara sämre bara för att dåliga saker har råkat kräva utrymme i just mitt liv?
Innan har jag påstått att mina plågare endast gjort mig starkare: "What doesn't kill me, only makes me stronger." Men har jag själv nånsin trott på dessa ord?
Aldrig.
Tidsbrist och stress
Varför kan jag inte bara stänga av den delen av min hjärna när jag vill och slippa bli störd hela tiden?!
Filosofiprov är på ingång och jag har säkert ett hundra papper att ta itu med. Stress på hög nivå, kunde inte läraren organiserat det lite bättre undrar jag. Här måste jag verkligen sätta mig in i filosofiska tankesätt för att förstå blott ett litet ord. Och då krävs det att sudda ut allt annat som tar upp plats i min skalle, om det ska bli möjligt att sätta dessa jävliga begrepp i ett korrekt sammanhang. Livet är allt plågsamt ibland.
Harmoni. Kommer jag någonsin uppnå harmoni i huset där jag bor?
Jag råkade bränna fisken idag när jag skulle laga maten och trodde inte det skulle spela någon större roll, eftersom det ändå är en slags dygd att jag ens tar åt mig matlagningsuppdrag åt familjen en ledig lördag. Men tydligen räckte inte min vilja, utan pappa var tvungen att bedöma mitt mentala psyke för att försöka analysera situationen och resultatet blev att han helt och hållet uteslöt den enkla anledningen att jag helt enkelt bara kunde ha varit för upptagen med att kolla på MTV för att komma ihåg vad mamma hade sagt om fisken i ugnen.
Vidare blev min mamma (neurotisk som hon är) nästintill hysterisk när hon fick veta hur "deprimerad" jag måste vara för att försumma något så heligt som en maträtt, när varken hon eller pappa förstår att det enda som faktiskt får mig att gränsa till ett sjukligt tillstånd är deras egna!
Det är bortom mitt förstånd hur man kan orka vara så aggressiv och fixerad vid detaljer som min far är. Och det är ännu mer obegripligt hur man som mamma inte ens kan förstå de mest grundliga orsakerna till sin dotters beteende och vad som verkligen triggar igång hennes stress och efterföljande nedstämdhet.
Nu vill jag bara dunka mitt huvud åtskilliga gånger in i väggen, för att undvika att bli galen. Och då är det inte någon bränd fisk som ger upphov till min önskan...
Bara bekymmer
Jag kan inte sluta tänka på hur lugnt och skönt mina kompisar måste ha det, med deras normalt fungerande föräldrar, utan massa gräl och missförstånd och tjat och humörsvängningar.
Det är verkligen olidligt! Inte en enda sekund kan passera utan att jag påminns om vilket helvete jag sitter fast i.
Det går fan inte att beskriva! Jag vet att jag inte borde jämföra med folk som har det bättre. Jag borde göra precis tvärtom.
Men det är liiiiiiite svårt när man har världens sämsta självkänsla och inte kan sluta klandra en själv för hur dåligt man har det i hemmet. Samtidigt gör detta att jag klandrar min familj också, för allt det fysiskt och psykiskt dåliga som har hänt mig.
Jag vill bara fly härifrån, till en bättre värld, där någon förstår mig...
There is no solution.
I can't find the answer.
I can't make it alright.
I'm stuck.
There is no way out.
There is no solution.
Två sidor av historien
Det kan tyckas löjligt, men det är inte ofta jag kan skryta med de orden. Så därför känns de extra betydelsefulla när jag väl gör det.
Nu är det dock söndag. Och kväll. Vilket innebär att jag kan konstatera min ångest som sakta men säkert dykt upp till ytan under dagens lopp. Jag borde ju ha gjort alla de där irriterande skolsakerna (som - surprise surprise - bara blivit ännu jobbigare nu när jag har försummat dem) inför skolan imorgon. Varför ska jag jämt skjuta upp på läxor och inlämningar? Varför är jag aldrig ute i god tid?! Jag blir så frustrerad på mitt eget omdöme. Inget att lita på. Rummet ser ut som en djungel dessutom. Jag HATAR att städa. Det är det värsta jag vet. Värre än att göra skolarbete, vilket säger en hel del.
En svenska artikel ska in på tisdag. En fullständig, professionell, innehållsrik, strukturerad och intressant artikel om ätstörningar ska in om två dagar...
... Jag började på den idag. Vilken skam!! Och jag menar inte ens "börjat skriva den idag". För det kan man inte göra förrän det oändliga förarbetet är klart. Vilket det inte är. Så ja.
Det kommer att bli två stressiga dagar att se fram emot. Fyllda av skuldkänslor och ångest.
Självbild
Samtidigt som jag kan verka självupptagen och ofta framställer mig själv som relativt hård på ytan, vet jag innerst inne att detta endast beror på en stor osäkerhet jag känner (och därmed försöker dölja) inför sociala förhållanden. Mina ofrivilliga försvarsmekanismer är tecken på en väldigt låg självkänsla och att jag inte har någon vidare respekt för mig själv. Dessa två punkter är utan tvekan avgörande att man har, för att kunna acceptera den man är och älska sig själv.
Just därför känns det tråkigt att jag, ända sedan jag var 11 år gammal, ännu inte har kunnat checka av dessa ack så betydelsefulla egenskaper.
När det enda jag vill kunna göra är att gå med huvudet högt buret och veta att andra genuint bryr sig om mig helt enkelt för att jag är den jag är, blir det jobbigt när jag inte kan ta in den vetskapen helt och lita på den. Jag måste gå omkring och tro att det finns andra anledningar till att folk umgås med mig, pratar med mig och skrattar med mig. Av medlidande kanske, eller brist på bättre saker att göra.
Jag vill så gärna stänga av mina tankar och låsa in dem i en burk där de aldrig mer kan göra sig hörda i mitt huvud. Är det så mycket begärt? Det är min kropp. Borde inte jag också få tillstånd att kontrollera den som alla andra. Är inte det min rättighet, så säg.
Det som suger mest av allt är ändå att det är JAG som står i vägen för mig själv. Att det är JAG som sätter hinder för mina framsteg. Att den enda som faktiskt kan göra något åt saken är JAG. Ingen annan. Jag kan inte hyra någon att göra jobbet åt mig, så att säga. För det hade fan varit värt att lägga ut pengar på i mitt fall. Jag är trött på att behöva tracka ner på mig själv, att ständigt behöva tänka i en jävla negativ spiral. Att säga sluta fast det inte ger någon effekt. Att plågas av det förflutna som envist lever kvar i alla steg jag tar. Som klamrar sig fast i mina ord. Som vägrar att släppa taget, fastän jag ber om det.
De säger ju att erkännandet av sina problem är lika med att ha kommit halva vägen. Så varför känns det då som om jag fortfarande står och trampar på ruta ett?
Dilemman
Jag märker ofta att jag måste pressa fram orden i början när jag ska skriva ett inlägg här. Det känns ibland påtvingat och krystat, men jag hoppas bara att det inte låter tillgjort, för jag försöker ändå att uttrycka mina känslor bäst jag kan och då kan det ibland behövas en liten knuff i rätt riktning.
Så där! Nu kan jag bara ösa ur mig massa ord. Alltså: Vi håller på (eller vi har väl precis börjat spåna bara) med att skriva en artikel i svenskan och vi fick välja bland olika ämnen som utgör problem i världen/Europa/Sverige/ungdomen att redogöra för i en text. Visst låter det redan jobbigt? Men det är jag som måste skriva den! Don't get me wrong! Jag älskar ju verkligen att skriva. Men asså... när det är en artikel å man måste skaffa fram massa fakta, statistik å den ska vara inlämnad vid ett visst datum å man är en perfektionist som jag, är det inte alltid lika roligt. Men jag ska göra mitt bästa för målet är ändå MVG i Svenska B. Det gäller bara att tro på mig själv, så klarar jag det! :D
In other news, så har jag bestämt mig (egentligen för länge sedan) för att söka jobb! Men jakten på jobb kan vara väldigt svårt, när det är ens första gång och man aldrig skrivit ett CV (eller ett fjantigt personligt brev heller för den delen) på riktigt, sååå vi får väl se hur det kommer att gå. Tanken är att jag ska söka jobb tillsammans med några kompisar som kan hjälpa mig och så kan vi peppa varandra med motivation. Jag hoppas det funkar, för jag är i stort behov av arbete (alltså i stort behov av pengar) och jag är nervös som faaaan. Tänk om man gör ett misstag eller man säger något fel typ. Man vill ju inte bli helt deppig om man får korgen. Samtidigt tror jag verkligen att jag skulle kunna utföra ett bra jobb. Jag ÄR ambitiös och kan i möjliga fall vara tillmötesgående om det behövs. Men det räcker ju inte alltid känns det som. Man måste tydligen ha massa meriter för att få ett bra jobb, typ körkort och andra erfarenheter. Jag är ju lika oskyldig och oerfaren som ett nyfött lamm. Hur ska jag då kunna framställa mig själv som självsäker --- årig brud liksom?
Jaja, first thing first och det är att skapa ett hyfsat bra CV och brev där jag smygskryter om mig själv. Sedan får jag väl öva eller nått? Vet inte alls hur det här går till egentligen... Är det bara att kasta sig ut i kaoset, bland alla andra depserata ungdomar?
To be continued...
Som att kastas ut bland framtida minnen
Helt plötsligt är det dagen innan skolan börjar igen (för sista gången) efter ett sommarlov. Och jag känner de där välkända fjärilarna i magen som pirrar och har sig.
Det är på ett sätt väldigt irriterande, men även roligt att upptäcka att de fortfarande finns kvar då jag har återgått till skolan så pass många gånger tidigare.
Nya förväntningar, nya kurser, nya lärare, ny årskurs. Det måste ju vara därför som jag känner fjärilar. Allt det som är nytt brukar alltid ha en besynnerlig verkan på mitt inre. En slags skräckblandad förtjusning antar jag.
Jag blir både glad och sorgsen, nervös och uppspelt, deppig och taggad på samma gång. Inte konstigt att min kropp blir helt förvirrad som följd och startar ett uppror. Det som jag upplever som tusen fjärilar i magen.
Jag har bestämt mig för att omfamna den nya skolstarten med en positiv inställning. Inget blir bättre av att man bara surar och fokuserar på det negativa. Istället kan man omvandla den energin till något man kan ha nytta av - som att glädja andra människor = glädja sig själv, eller göra ett bra intryck på lärarna så att de känner sig manade att vilja lära en saker. Kanske går det t.o.m att börja putsa upp sina betyg redan den första veckan.
Viktigt är dock att man inte tar sig vatten över huvudet eller sliter ut sig totalt bara för att man tror man kan starta bilen i 180 km/h efter ett par månaders vila. Riktigt så enkelt är det ju inte.
Kroppen måste kunna ställa om sig först och leta upp vanan man hade att gå till skolan och ta in fakta i skallen, som försvann ur sikte sekunden man fick sommarlov.
Men jag kan trots allt inte bärga mig! Jag älskar verkligen den där bitterljuva känslan man får av att återvända till något bekant som rör upp både kära och jobbiga minnen.
Man slits mellan flera känslor på en gång och bara är överallt. En stark känsla av att man lever försöker jag nog förmedla fram i min beskrivning. Och vilken känsla sen...
Vi får väl se om jag lyckas få någon sömn inatt, nu när jag har alla dessa tankar som springer kapplöpning med varandra. Det är ett enda virrvarr ska jag säga er. Men det är lite mysigt att vara så där lagom trött och hängig på morgonen första dagen. Som en liten påminnelse igen att så här har det varit förr.
Hur som helst ska jag väl försöka lägga mig i god tid i varje fall och läsa en bok för att varva ner och komma in i tröttstadiet. Då ska det väl gå vägen.
God natt bloggen!
~ Secret Santa ~
