Nu har jag precis avnjutit en god lussebulle och lite glögg :) Julklapparna är fixade till slut, men det blev inte riktigt som jag ville. Planen var att ge bort små korgar med små saker i till farmor och mormor i år. Men för det första var det väldigt svårt att hitta korgar ens. Sedan finns det ju så mycket små saker att välja bland, fast samtidigt inte något som passade (jag är perfektionist om ni inte har fattat det ännu). Så nu fick jag skippa korgarna och ta nått annat.
Sedan känns det som om jag hela tiden köper samma klappar år efter år. Men det kanke bara är min släkt som är dålig på att önska sig nya roliga saker...
Hur som helst ska jag nu försöka slå in paketen som ännu inte är inslagna av affären. Men tejpen verkar vara spårlöst försvunnen :O Å detta får inte hända dan före doppare-dan !!

Kanske tar mig en till bulle då..

Mysig förmiddag idag tillbringades med farmor och pappa i täby centrum för att julklappshandla åt mig och andra. Jag hittade faktiskt det jag behövde: en liten plattång (hoppas den inte är sämst bara för det) en svinborste för mitt känsliga hår och en till bok i serien om Rebecca Bloomwood ;) Kan ju inte hålla mig borta från shopping i böckernas värld iaf. Trevlig läsning då (om) jag hittar någon tid till det.

Just nu känns det ju som om jag vill explodera, eller åtminstone slippa ta hand om allt plugg jag har. Men det känns säkert mycket mer än vad det är. Jag har en tendens att uppfatta jobbiga saker mycket mer... ja jobbiga. Det har nog mycket med prestationsångest att göra. Jag bli aldrig nöjd med vad jag åstadkommer och därför vill jag inte ens ta tag i det, för jag vet hur besviken jag kommer att bli på mig själv.
Önskar att jag inte hade så stora krav jämt...

Men jag tycker fortfarande det är alldeles för mycket arbete vi får, för att vara den sista veckan innan jullovet, att ha matteprov, samhällsredovisning i något jobbigt ämne, svenska krönika om alkohol och en religionsuppsats inom kristendomen... Jag drunknar i allt ansvar jag tvingas ta på mig...

Men nu tänkte jag sätta på lite härlig julmusik så kanske jag bli lite piggare på några mattetal! Wish me luck!

Höstterminen i trean har helt klart varit värst av de alla. Och den är inte riktigt slut än. Nej, vi ska ju också kunna fylla de sista två veckorna med så mycket arbete som möjligt, så att eleverna är nedbrutna lagom till julafton...
Jag fattar inte. Var det endast mina förväntningar på trean som avgjorde att jag uppfattade denna termin så helvetisk? Eller ligger det något i att folk glömmer eller medvetet struntar i att förvarna gymnasieelever om att trean är värst. Tänker dem: "Vi försköner trean rejält så att de inte känner för att ge upp redan under tvåan"?
Det kanske bara är jag som är superkänslig och inte hanterar stress särskilt bra. Om du inte kallar att vrida sig likt en galning på golvet, gråta obehärskat, slänga saker och skrika i kuddar som normalt beteende. Det gör iaf inte jag. Men det är inte ofta som skolan är villiga att göra något åt saken. Deras åsikt verkar vara att det är mitt bekymmer om jag får en psykisk störning till följd av deras obönhörliga system.
Jag får bokstavligen talat inte någon tid över för att andas. Astmabarn som jag är måste jag hämta ut mediciner regelbundet men på sistone har ju skolan (och bristen av pengar måste medges) stått i vägen för dessa planer, så de senaste dagarna har jag fått kämpa lite extra med andningen.

Det är bara så sjukt att jag måste stå ut med det här. Jag kan ju inte be någon att göra det åt mig och klagar man hos någon lärare får inte mycket mer än bara en suck och en uppmaning om att planera bättre tillbaka. Jag är så trött på deras attityder! De verkar tro att jag faktiskt vill komma till dem och be på mina bara knän om att flytta upp datumet på ett prov eller en inlämning. Men då har jag lite fräscha nyheter att komma med: Jag vill inte! Det står inte direkt högst upp på min önskelista att behöva vädja till lärares ej existerande välvilja. Det är inte heller så att jag inte har försökt fundera ut hur jag skulle kunna lägga upp plugget smartare. Flera. Hundra. Gånger.

Men som sagt. Det går inte att komma ifrån. Jag bara önskar att någon hade berättat för mig hur jävlig trean faktiskt var, så jag åtminstone slapp denna oväntade press, som jag kunde ha laddat upp någorlunda inför under sommaren som var.
Sedan ska man hålla på och tänka på massa andra saker också. Vidare utbildning eller sabbatsår. Ord som får mina öron att blöda för jag vill inte tänka på vad som händer i framtiden. Jag vill bara stanna i nuvarande ålder - minus all skola. Det skulle vara paradiset för mig.

Känner att jag behöver skriva av mig lite...
Det är ju fars dag idag, det har väl ingen lyckats undgå. Och min familj, som är den mest konservativa på hela jordklotet (de skulle självklart förneka detta) har aldrig kunnat göra saker annorlunda än vad traditionen säger. Därför upplever jag att jag knappt får något utrymme att andas när min kära mor kräver att jag genast grattar min stackars fader, fast de mycket väl vet om att jag alltid velat göra saker på mitt sätt och att det inte direkt hjälper att de ger mig skuldkänslor eller säger åt mig vad jag ska göra - alla bra föräldrar vet ju att det bara ger motsatt effekt på barnen!
Samtidigt har jag (som alltid) skolarbete upp till axlarna, så att jag nästan drunknar i dem, MEN jag tar mig ändå tid att göra ett fint kort och gå ner till ica och köpa en bit choklad (observera som sagt att jag själv gjorde kortet och att jag själv gick ner till ica - de andra köper alltid kort och tar bussen: Vem är det då som är lat och oengagerad?)
Dessa fina presenterska jag ge till pappa vid middagen. Det är så jag föredrar att göra saker, eftersom jag inte är särskilt pigg på att vara glad och konversera kl 8 en helgmorgon.
Och ändå räcker inte detta. Jag förväntas göra allting på deras sätt, fastän det inte är ofta som dem hjälper mig på rätt sätt när jag ber om det!

ARGHHH!! Nu sitter dem där nere och är alla sura på mig... Varför ska dem alltid göra så stor grejj av det hela?!!??!?!

Nu har jag slösat min extremt dyrbara tid på att skriva blogginlägg istället för att arbeta, hoppas de är jävligt nöjda nu..

Jag är inget offer.
Jag tänker hedra mina sår, inte slicka dem.

Varför skulle det vara mer synd om mig? Förvisso har jag haft det väldigt tufft under majoriteten av min ungdom. Men är det skäl nog att betrakta mig själv som en svag individ? Var det inte för det mesta yttre faktorer som bidrog till mina nederlag och drog ner min själ i smutsen?
Varför ska tillfälligheter och slumpen avgöra vilken personlighet jag besitter? Jag har ju alltid varit samma människa, trots vissa förändringar i livet. Visst kan jag ha mognat med tiden och utvecklat mina förmågor eller  mina brister för den delen, men varför skulle den jag är ha påverkats av detta?

Jag förstår inte. Varför har jag varit så omedveten om min felaktiga bild av mig själv? Varför har jag trott mig vara sämre bara för att dåliga saker har råkat kräva utrymme i just mitt liv?

Innan har jag påstått att mina plågare endast gjort mig starkare: "What doesn't kill me, only makes me stronger." Men har jag själv nånsin trott på dessa ord?

Aldrig.

Det finns så mycket jag bara vill säga och få ur mitt system, men ack så lite tid att göra det på. Jag förstår inte hur jag inte ens kan ha någon tid till att överföra mina känslor i ord på en dator. Det måste väl ändå vara det mest effektiva och snabbaste sättet att bli av med sina tankar. Och jag kan bara inte offra ynka 10 min för det ändamålet. Jag skulle säkert kunna prestera mycket bättre dessutom om jag slapp ha alla dessa funderingar som äter upp min närvaro tills dess att jag inte kan fokusera på annat...

Varför kan jag inte bara stänga av den delen av min hjärna när jag vill och slippa bli störd hela tiden?!

Filosofiprov är på ingång och jag har säkert ett hundra papper att ta itu med. Stress på hög nivå, kunde inte läraren organiserat det lite bättre undrar jag. Här måste jag verkligen sätta mig in i filosofiska tankesätt för att förstå blott ett litet ord. Och då krävs det att sudda ut allt annat som tar upp plats i min skalle, om det ska bli möjligt att sätta dessa jävliga begrepp i ett korrekt sammanhang. Livet är allt plågsamt ibland. 

Harmoni. Kommer jag någonsin uppnå harmoni i huset där jag bor?
Jag råkade bränna fisken idag när jag skulle laga maten och trodde inte det skulle spela någon större roll, eftersom det ändå är en slags dygd att jag ens tar åt mig matlagningsuppdrag åt familjen en ledig lördag. Men tydligen räckte inte min vilja, utan pappa var tvungen att bedöma mitt mentala psyke för att försöka analysera situationen och resultatet blev att han helt och hållet uteslöt den enkla anledningen att jag helt enkelt bara kunde ha varit för upptagen med att kolla på MTV för att komma ihåg vad mamma hade sagt om fisken i ugnen.
Vidare blev min mamma (neurotisk som hon är) nästintill hysterisk när hon fick veta hur "deprimerad" jag måste vara för att försumma något så heligt som en maträtt, när varken hon eller pappa förstår att det enda som faktiskt får mig att gränsa till ett sjukligt tillstånd är deras egna!

Det är bortom mitt förstånd hur man kan orka vara så aggressiv och fixerad vid detaljer som min far är. Och det är ännu mer obegripligt hur man som mamma inte ens kan förstå de mest grundliga orsakerna till sin dotters beteende och vad som verkligen triggar igång hennes stress och efterföljande nedstämdhet.

Nu vill jag bara dunka mitt huvud åtskilliga gånger in i väggen, för att undvika att bli galen. Och då är det inte någon bränd fisk som ger upphov till min önskan...
 

Det känns som att jag kvävs i mitt eget hus. Av mina egna föräldrar. Jag kan för allt i världen inte göra mig förstådd. Det är samma visa om och om igen. Varför kan ingenting bli annorlunda? Varför måste jag ständigt befinna mig i en situation med en aggressiv och outhärdlig pappa och en besatt mamma?
Jag kan inte sluta tänka på hur lugnt och skönt mina kompisar måste ha det, med deras normalt fungerande föräldrar, utan massa gräl och missförstånd och tjat och humörsvängningar.
Det är verkligen olidligt! Inte en enda sekund kan passera utan att jag påminns om vilket helvete jag sitter fast i.
Det går fan inte att beskriva! Jag vet att jag inte borde jämföra med folk som har det bättre. Jag borde göra precis tvärtom.
Men det är liiiiiiite svårt när man har världens sämsta självkänsla och inte kan sluta klandra en själv för hur dåligt man har det i hemmet. Samtidigt gör detta att jag klandrar min familj också, för allt det fysiskt och psykiskt dåliga som har hänt mig.
Jag vill bara fly härifrån, till en bättre värld, där någon förstår mig...

There is no solution.
I can't find the answer.
I can't make it alright.
I'm stuck.
There is no way out.
There is no solution.

Igår kände jag mig lycklig. Och det känns nästan ännu bättre idag, när jag faktiskt kan bekräfta det med ord.
Det kan tyckas löjligt, men det är inte ofta jag kan skryta med de orden. Så därför känns de extra betydelsefulla när jag väl gör det.

Nu är det dock söndag. Och kväll. Vilket innebär att jag kan konstatera min ångest som sakta men säkert dykt upp till ytan under dagens lopp. Jag borde ju ha gjort alla de där irriterande skolsakerna (som - surprise surprise - bara blivit ännu jobbigare nu när jag har försummat dem) inför skolan imorgon. Varför ska jag jämt skjuta upp på läxor och inlämningar? Varför är jag aldrig ute i god tid?! Jag blir så frustrerad på mitt eget omdöme. Inget att lita på. Rummet ser ut som en djungel dessutom. Jag HATAR att städa. Det är det värsta jag vet. Värre än att göra skolarbete, vilket säger en hel del.

En svenska artikel ska in på tisdag. En fullständig, professionell, innehållsrik, strukturerad och intressant artikel om ätstörningar ska in om två dagar...
... Jag började på den idag. Vilken skam!! Och jag menar inte ens "börjat skriva den idag". För det kan man inte göra förrän det oändliga förarbetet är klart. Vilket det inte är. Så ja.

Det kommer att bli två stressiga dagar att se fram emot. Fyllda av skuldkänslor och ångest.

Hej hej!

Jag märker ofta att jag måste pressa fram orden i början när jag ska skriva ett inlägg här. Det känns ibland påtvingat och krystat, men jag hoppas bara att det inte låter tillgjort, för jag försöker ändå att uttrycka mina känslor bäst jag kan och då kan det ibland behövas en liten knuff i rätt riktning.

Så där! Nu kan jag bara ösa ur mig massa ord. Alltså: Vi håller på (eller vi har väl precis börjat spåna bara) med att skriva en artikel i svenskan och vi fick välja bland olika ämnen som utgör problem i världen/Europa/Sverige/ungdomen att redogöra för i en text. Visst låter det redan jobbigt? Men det är jag som måste skriva den! Don't get me wrong! Jag älskar ju verkligen att skriva. Men asså... när det är en artikel å man måste skaffa fram massa fakta, statistik å den ska vara inlämnad vid ett visst datum å man är en perfektionist som jag, är det inte alltid lika roligt. Men jag ska göra mitt bästa för målet är ändå MVG i Svenska B. Det gäller bara att tro på mig själv, så klarar jag det! :D

In other news, så har jag bestämt mig (egentligen för länge sedan) för att söka jobb! Men jakten på jobb kan vara väldigt svårt, när det är ens första gång och man aldrig skrivit ett CV  (eller ett fjantigt personligt brev heller för den delen) på riktigt, sååå vi får väl se hur det kommer att gå. Tanken är att jag ska söka jobb tillsammans med några kompisar som kan hjälpa mig och så kan vi peppa varandra med motivation. Jag hoppas det funkar, för jag är i stort behov av arbete (alltså i stort behov av pengar) och jag är nervös som faaaan. Tänk om man gör ett misstag eller man säger något fel typ. Man vill ju inte bli helt deppig om man får korgen. Samtidigt tror jag verkligen att jag skulle kunna utföra ett bra jobb. Jag ÄR ambitiös och kan i möjliga fall vara tillmötesgående om det behövs. Men det räcker ju inte alltid känns det som. Man måste tydligen ha massa meriter för att få ett bra jobb, typ körkort och andra erfarenheter. Jag är ju lika oskyldig och oerfaren som ett nyfött lamm. Hur ska jag då kunna framställa mig själv som självsäker --- årig brud liksom?
Jaja, first thing first och det är att skapa ett hyfsat bra CV och brev där jag smygskryter om mig själv. Sedan får jag väl öva eller nått? Vet inte alls hur det här går till egentligen... Är det bara att kasta sig ut i kaoset, bland alla andra depserata ungdomar?

To be continued...

Det är få saker som gör mig så irriterad som när personer omkring mig får mig att känna mig så missförstådd och inte ens vill försöka förstå mig på rätt sätt. Varför skulle inte jag förtjäna att bli accepterad som den jag är eller bli respekterad för det jag väljer att göra. Varför?
För att DU inte kan begripa dig på saker som för dig är obekanta? För att DU blir rädd av att andra människor inte vill rätta sig efter dina principer? För att detta får DIG att inse allt som står bortom DIN kontroll?
Jaha. Vad tråkigt då. Men förlåt mig för att jag inte tänker låta mig själv styras som en av dina dockor, bara för att det får dig att må bättre. Har du problem, ta för fan tag i dem! Var inte så jävla feg att du låter det gå ut över andra!
Du kan inte låtsas att du tycker om mig en sekund, bara för att klaga på allt jag gör den nästa. Så fegt och falskt. Du säger inte ens något. Det räcker med dina jävla suckar och sättet du stirrar på mig för att få mig att känna mig totalt misslyckad och värdelös. Du fattar inte ens hur ont det gör! Du fattar inte hur det påverkar mig. Varje gång du gör det klart för mig vad DU anser om de "dåliga" val jag gör. Varför ska jag bry mig ett skit? Det är så jävla ruttet! Men det värsta är att det faktiskt får mig att misstro mig själv. Fyfan... Du har ingen som helst jävla rätt att trycka ner mig! Särskilt när du är så långt ifrån det går att nånsin bli perfekt.

Du är så full av skit att det inte går att lita på dig. Jag vet inte ens om jag vill längre. Om jag vill ha något med dig att göra, när du så uppenbarligen inte tål andra som inte är som du. Jag skulle inte kunna ens om jag försökte. Det strider emot min natur. Varför kan du inte förstå det?! Fan, jag blir ju utmattad bara av att skriva ett inlägg om dig. Det är knappt jag klarar av det. För många känslor som sliter och drar. Som kämpar sig fram genom skrivandet. Det blir bara stopp. Det går inte att bilda en enda vettig mening utan att spotta ut sig en massa svordomar.
Det är ditt fel. Jag kan inte förklara de bättre. Det ligger alldeles för många känslor bakom dessa ord för att kunna träda fram så att det blir tydligt. Jag orkar inte. Vill inte ödsla min energi på dig. Men jag måste. Annars exploderar jag i tusen bitar.

Så det får räcka nu. Jag tryckte i mig två bullar tack vare dig och dina jävla åsikter. Två bullar som skulle radera blotta tanken av dig. Två bullar som egentligen inte skulle behövas. Inte konstigt att jag fortfarande känsloäter, när det ständigt cirkulerar massa skäl till det omkring mig. Din jävla skit.

En regnig dag som denna passar det allt bra att stanna inne och ta det lugnt med antingen datorn eller teven framför sig. Den som är lite mindre tekniknördig av sig kanske väljer en bok istället. Jag brukar vilja placera mig själv någonstans därimellan. Ibland föredrar jag lugnet och den härliga isoleringen som läsandet ger mig, andra gånger vill jag hellre framhäva min existens och mina behov genom en skön stund framför någon av apparaterna. Vilket jag än väljer frambringar båda sysslorna mig alltid fullkomlig tillfredställelse.

Så här blir det nästan alltid när jag påbörjar ett inlägg. Jag skriver om något helt annat än det som var min avsiktliga tanke. Men vad kan man göra åt saken?


- Här ser ni bild på min oerhört smarriga LCHF-våffla som jag gjorde häromdagen. Det är oftast lite trxigt med alla ingredienser och hur man tillagar maträtten måste jag medge, men det är värt besväret i slutändan. Iaf den här gången blev resultatet kanonbra! Som ni ser åt jag dem till vispad grädde (med en krossad bit sukrett) frysta-goes-uptinade hallon och jordgubbar och lite riven mörk choklad på toppen. MUMSFILIBABBA! Jag var i LCHF-himlen ett långt tag efteråt, bör tilläggas. Det räckte lugnt med 2, 3 våfflor för att jag skulle bli mätt.

Igår på kvällen gjorde jag min runda i löpspåret på cirka 2 km. Det kändes bra, efter drygt en veckas uppehåll. Anledningen till det var en plötsligt smärta i insidan av båda smalbenen. Det gjorde ont av varje steg jag tog när jag löpte. Jag trodde det var benhinneinflammation, men jag undrar faktiskt om det inte bara var något tillfälligt med tanke på att jag är nybörjare osv. Det var i alla fall det jag kom fram till igår, när jag konstaterade att jag knappt kände av någon smärta längre. Det var en härlig känsla, så nu hoppas jag att jag kan börja trappa upp tempot igen. Men det gäller kanske att ta det lugnt nu, när man vet vilka konsekvenser det kan få att ha en för intensiv löpträning alldeles i början. Dock vill jag gärna komma fram till "mitt mål" i god tid. Det vill säga att få en slimmare mage, ett stabilare knä och en bättre kondition, vilket jag hoppas kunna underlätta min andning när jag anstränger mig.

Hur som, det är lätt att man tänker väldigt mycket när man springer. På gott och ont tycker jag, eftersom det lika gärna kan vara negativa tankar som dyker upp och försöker förstöra min motivation.
Jag funderade rätt så mycket på det undermedvetna när jag sprang. Och ja, det är möjligt att alla psykologitimmar i skolan har gjort mig lite skadad. Men det var inte Freud jag blev inspirerad av. Om något gjorde han mig nog lite skräckslagen med sitt stora fokus på det omedvetna.
Det jag har insett är att det inte spelar någon roll hur starka vi än är som personer eller hur mycket vi än intalar oss själva att vi inte kommer att påverkas av det vi hör, ser och upplever. För det gör vi ju ändå, genom det undermedvetna.
Denna inre kraft suger in all information vi får under dagen likt en svamp. Och denna kraft är lika lätt att kontrollera som människans automatiska andetag. Alltså inte särskilt mycket.
Men det är klart, är man är viljestark nog att andas medvetet varenda gång, så måste det ju också gå att bekräfta det motsatta till vad det undermedvetna uppfattar och så småningom för fram till vårt medvetande. Om man upprepar sin ståndpunkt tillräckligt många gånger, så kanske det egna budskapet till slut fastnar och vinner över den "sanning" som det undermedvetna förespråkar. 
Det är som sagt bara funderingar, men tänk om man kunde bevisa på något sätt att det faktiskt är så...

Ni kanske förstod att informationen jag syftade på i mina tankar om det undermedvetna var av den negativa sorten, som enligt mig också är lite mer intressant än det positiva att forska om. Det finns ju såklart andra saker som vi snappar upp omedvetet och som gör oss gladare, starkare. Men i och med att detta inte leder till något vidare problem är det inte värt att filosofera kring.
I mitt eget fall, har jag då märkt att jag ganska enkelt blivit påverkad av det typiska skönhetsidealet som det idag skyltas vitt och brett med i varenda tidning och över internet, men också av det faktum att i princip alla mina kompisar är smala, samt kroppsfixerade. Jag vill inte att det ska låta som att det därför är synd om mig, eller att jag fokusera extremt mycket på det yttre. Jag vill bara vara ärlig med er och främst med mig själv när jag skriver om detta.

Jag beskrev ju ovan hur det inte går att intala sig själv att man inte bryr sig. Eftersom jag själv har varit i den situationen (svar till varför jag skriver om detta nu) så vet jag nu hur det fungerar. Och det jag ständigt försökte bevisa för mig själv var att jag inte skulle falla för tonårstrycket precis som alla andra. Att jag inte skulle jämföra min kropp med andras. Att jag inte skulle tänka på vad jag åt och hur mina kläder såg ut på mig.
Men ni kan ju tänka er att så snart som det undermedvetna väl kom ikapp med mitt medvetna så började karusellen att snurra. Helt plötsligt kunde jag inte sluta fördöma mig själv med att ta en extra bulle eller chokladkaka. Eller klämma på min mage med ett missnöjt uttryck i ansiktet. Eller, för den delen, drägla över andra tjejers perfekta kroppar i smyg.
Och så pågick det. Karusellen gick sakta men säkert upp i fart med hjälp av all den energi som producerades av min besatthet. Det kanske låter lite överdrivet, men jag beskriver det gärna så för att få lite sunt perspektiv på tillvaron.

Efter ett tag slungades jag så småningom ut i LCHF-träsket, där jag nu står och trampar. Jag hade tidigare provat andra små metoder för att åstadkomma den där platta magen (citronvatten, äta var tredje timme, jobbiga magövningar) men misslyckats, eller bara inte orkat. Slutligen läste jag om LCHF metoden och ville ge det en chans eftersom det lät ganska schyst, då man faktiskt fick äta mycket mer fett om man bara uteslöt kolhydraterna. Lättare sagt än gjort va?
Man bannlyser inte bara sockret som finns i sötsaker, utan även livsmedel som pasta, ris, bröd och potatis som alltid hade varit en naturlig del av den mat jag åt. T.o.m frukt är förbjudet!
Inte hjälper det heller att man har en så pass skeptisk och trångsynt familj som ärligt talat nog hellre skulle sälja sina själar till djävulen än stötta mig i ett sånt här beslut och en mamma som inte gör annat än bakar kakor dagarna i ända. Så jag har alltså fått stå emot flera motgångar än bara de som vanligtvis uppstår när man gör en sån här pass omställning av kosten.

Och ändå har jag inte syndat, som det så fint heter. Det har gått snart sex dagar och hittills har jag beundransvärt lyckats hålla mig till den feta och proteinrika maten. Jag har var dag bytt ut min lyxiga frukost bestående av gröt, mackor och flingor mot ägg, finn crisp och linfrön. Jag har inhandlat substitutsvaror för vetemjöl och annat. Jag har inte ens ätit en enda jävla frukt på hela den här tiden! 
Men det finns alltid en gräns för vad jag kan stå ut med. Och i nuläget kan jag verkligen inte se mig själv fortsätta med LCHF-kosten längre än så här, en vecka, vilket är just vad jag har beslutat mig för. Och jag ska säga er att det förmodligen har varit den längsta veckan i hela mitt liv! Dock har jag morgondagen kvar innan mitt lilla experiement tar slut och jag återgår till mina tidigare matvanor. Jippi!!! Jag kommer nog aldrig ha njutit mer av något så enkelt som en skiva bröd eller en banan då när jag äntligen får göra det igen. Haha, det låter som om jag har varit instängd i ett fängelse typ. Och det kanske stämmer, jag kan faktiskt vara väldigt hård mot mig själv när jag väl lägger manken till.

Men det finns alldeles för många frestelser omkring mig för att jag ska kunna hålla mig trogen till LCHF under en längre tid. Kanske om sisodär 15-20 år kommer jag ta upp kampen igen mot kolhydraterna. Vi får väl hoppas att jag är en mer stabil och nöjd människa då, så att jag inte suktas eller manipuleras av mat och människor lika lätt. Men som det är nu kan jag bara inte motstå bullar, kakor, glass eller chips utan att bli galen. Och det säger ju sig självt att vi knappast behöver en till galning här i världen, med allt som har hänt i Norge, Syrien och Libyen.

Jag kommer självklart ändå att försöka sträva mot en sund(are) livsstil, utan att det går överstyr med bantning osv. Det jag vill behålla är min träning. Och kanske även någon slags förmåga att veta när det räcker att stoppa i sig överflödigt socker. För det tror jag faktiskt inte har ngt att göra med mina hungerskänslor.

Långt inlägg, men det känns bra att knyta samman flera ämnen på en gång. Alla trådar i en fläta liksom.